Det är märkligt detdär med sorg. Jag har båda mina vovvar och har tänkt ha det länge än men jag läste en blogg om sorg. Det är väl egentligen sånt man inte kan ha några åsikter om för vi är alla individer men jag minns när Blondie blev avlivad...

  Hon hade livmoderinflammation och jag upptäckte det inte i tid, det var mitt i sommaren med semester och med massor av jobb. När jag bestämde att jag skulle ta bort henne och ringde till olika veterinärer så stortjöt jag i telefonen. När hon låg på britsen och fick sprutorna så fortsatte jag böla ända tills hon drog sin sista suck, sen var det precis som 'äntligen får hon ro' det var en befrielse att slippa se henne lida; och jag slutade tjuta i den sekunden.

   Jag kände ingen sorg när jag sen pratade om henne, efteråt med olika klubbkompisar. Det värsta var när någon avfärdade mej och inte ville lyssna på mej, jag började inte tjuta bara för att någon frågade var jag hade Blondie, men vi är ju alla olika.

    Nu ska vi åka och spåra idag, det ska bli så spännande att se hur fröken Gina löser sina spår  

Jaa, jag gör det i alla fall   Det blir lättare att läsa Gina i spåret ju fler gånger jag ser henne spåra. Så konstigt va'?   I början när Lars och Daisy hjälpte mej igång så tyckte dom att det gick jättebra. 'Jaha det gör det kanske' tänkte jag. Jag kunde ju inte berätta att jag tvivlade på mej själv  Vi lär oss antagligen båda två för nu springer hon inte så framochtillbaka och letar.

   Idag var vi riktigt duktiga båda två! När Gina gått cirka 75 meter av sitt spår så knakade det till en bit bort och hon stannade upp och stod bara och tittade efter knaket. Och jag bara väntade ut henne tills hon ville fortsätta spåra och det gick sååå kanonbra idag!   

Det går lite upp och ner, ibland går det så jäkla bra och ibland undrar jag vad jag håller på med och hur jag ska få rätt på det   Hon är ju bara åtta månader och första gången vi gjorde en droppövning så tyckte hon bara det var otäckt och förstod inte riktigt varför hon skulle gå ut i skogen med en främmande tant, och jag tyckte 'faan vad hopplöst att hon blir så låg'  och 'allt är mitt fel, jag klarar inte upp det' osv....

Idag gjorde vi en ny likadan övning och det tyckte Gina var sååå roligt, det gick kanonbra   Vilken härlig hund jag har!  

Själva spårandet gick inte riktigt som jag tänkt mej, det är besvärligt med liggtider. Förra gången det regnade så låg spåret förlänge, idag släppte jag på för tidigt. Suck! Det är väl bara till och traggla vidare.

Se'n lydnaden då: fröken liten har ett ägandebegär, eller vad det heter. Trasan är hennes och den vill hon inte lämna ifrån sej! Hemma inomhus är det aldrig några problem, där kommer hon med trasan och buffar, men på appellplanen är det nananananana   Och jag vill att hon ska bjuda upp till kamp utomhus också, hur göööör man?

 Idag var vi i Snogeholm och båda fick vars ett spår. Ginas var ett sånt spår som hon inte klarade upp riktigt.  Jag tänker inte alltid efter hur jag går när jag är mitt i spåret, bara innan jag gått ut. När jag kommit halvvägs så upptäcker jag att jag inte kan hålla fast vid vad jag tidigare planerat, och så rör jag till det... det blir två olika spår fast dom är efter varandra.   Ser jag det så så fick hon två spår som hon löste alldeles utmärkt! Med en liggtid på lite mer än en timme! Lysande rent           

  Och Exi hade ca 1½ timme och hon spårade alldeles lysande! Hon var så säker på vart jag gått och ledde mej rätt hela tiden utom där vi gått in i varandras spår   Först lyckades jag och Meka blanda ihop det i starten sen hade jag kommit lite vilse på slutet så jag gick igenom Yatzys upptagsruta. Men vi överlevde allihopa fast det var lite pinsamt, yra höns i skogen...

   Uppletandet sen då. Det var Ginas andra försök på droppövning och denhär gången gick det perfekt, så jäkla nöjd är jag!     

   Och Exi ett längst ut i varje hörn och sen ville hon leta fler men det fanns inte fler! Jag får nog ta en hel ruta nästa gång där jag inte vet var dom ligger...  

Vi var på utställning i Veberöd igår, jag och Gina. Inte för att ställa henne, bara som miljöträning. Gina har aldrig sett så många olika raser på en gång och vi var där bara i ett par timmar för att det inte skulle vara alltför jobbigt för henne.

 En del gamla bekanta var där också, många jag inte sett på tre-fyra år, minst! Många nya möten för Gina, men hon är så lugn när vi är ute, tar det mesta med ro. Många har påpekat det "så lugn hon är" och det är kanonroligt för jag tycker hon är fantastisk!   Jag trodde hon skulle vara rent slut när vi kom hem av alla nya möten. Oj vad jag bedrog mej själv, hon var hur pigg som helst och inte alls trött!  

Jag kommer aldrig någonsin att tala eller skriva i/om en sak eller händelse om jag inte är 100%-igt säker på att jag vet vad jag talar om! Att anta, tycka eller anse sig veta något och komma med rena lögner och förtal ska aldrig få komma ur min mun eller i min blogg. Fy faaaan för folk som inte vet vad dom pratar om!!!!!! Om någon i min s.k bekantskapskrets känner sej träffad, så var-så-god!

Jag började med frispår men eftersom jag har så kass tålamod så... hon verkade aldrig fatta vad det handlade om, hon sprang överallt och kollade alla andra spår och om hon nån gång kom i mitt spår så var det ren otur.... så jag satte på henne sele och lina, kortade ned liggtiden och ökade antalet leksaker och la dom tätare. Hon vet mycket väl var spåret går nu men leksakerna är  inte så populära, dom går hon över, så nu måste jag jobba mer på apporterna...