Två gånger idag har dom blivit oväns... Första gången hann jag med och fattade vad som skulle hända innan den stora smällen bröt ut. Andra gången var jag inte lika snabb så jag fick ett par småhål. Det svider, ajjjj, och klorhexidin svider också, dubbelajjj!! Jag trodde inte det skulle svida, jag undrar om Alsolsprit svider, jag ska testa det nästa gång istället.  

Det kan inte vara lätt att bli vuxen och ändå vara 'minst'  och hundspråk är minsann inte det enklaste språket iheller! Jag får väl kamma till mej och bli mer bestämd eller hur jag nu ska göra...

Gina har blivit stor nu    idag har hon påbörjat sitt första löp, en vecka innan hon blir nio månader.

Spåret gick naturligtvis bra, varför skulle det inte... Nu är det mängdträning som gäller. Och sen har vi det underbara uppletet. Det finns massor av olika sätt man kan lära in det på och jag har min egen idé som jag fått av Ankie och Lars bland annat. Droppövning där någon annan går en bit ut i rutan och droppar ett föremål och så vidare....  Jag vet precis hur det kan se ut och hur frustrerad man kan bli för att det inte händer nåt! MEN: jag vill inte ha nåt quickfix(=synretning) för att få snabba resultat utan jag vill Gina ska lära sej av sej själv.

Mitt största problem är att jag kan inte sätta ner foten utan att vara på gränsen till oförskämd mot välvilliga träningskompisar, och jag vill ju inte det. Vara oförskämd alltså. Men idag var det nära att jag exploderat....  Nä det hade inte hänt men jag överväger starkt att välja vem jag vill träna tillsammans med!!!   

Det är märkligt detdär med sorg. Jag har båda mina vovvar och har tänkt ha det länge än men jag läste en blogg om sorg. Det är väl egentligen sånt man inte kan ha några åsikter om för vi är alla individer men jag minns när Blondie blev avlivad...

  Hon hade livmoderinflammation och jag upptäckte det inte i tid, det var mitt i sommaren med semester och med massor av jobb. När jag bestämde att jag skulle ta bort henne och ringde till olika veterinärer så stortjöt jag i telefonen. När hon låg på britsen och fick sprutorna så fortsatte jag böla ända tills hon drog sin sista suck, sen var det precis som 'äntligen får hon ro' det var en befrielse att slippa se henne lida; och jag slutade tjuta i den sekunden.

   Jag kände ingen sorg när jag sen pratade om henne, efteråt med olika klubbkompisar. Det värsta var när någon avfärdade mej och inte ville lyssna på mej, jag började inte tjuta bara för att någon frågade var jag hade Blondie, men vi är ju alla olika.

    Nu ska vi åka och spåra idag, det ska bli så spännande att se hur fröken Gina löser sina spår  

Jaa, jag gör det i alla fall   Det blir lättare att läsa Gina i spåret ju fler gånger jag ser henne spåra. Så konstigt va'?   I början när Lars och Daisy hjälpte mej igång så tyckte dom att det gick jättebra. 'Jaha det gör det kanske' tänkte jag. Jag kunde ju inte berätta att jag tvivlade på mej själv  Vi lär oss antagligen båda två för nu springer hon inte så framochtillbaka och letar.

   Idag var vi riktigt duktiga båda två! När Gina gått cirka 75 meter av sitt spår så knakade det till en bit bort och hon stannade upp och stod bara och tittade efter knaket. Och jag bara väntade ut henne tills hon ville fortsätta spåra och det gick sååå kanonbra idag!   

Det går lite upp och ner, ibland går det så jäkla bra och ibland undrar jag vad jag håller på med och hur jag ska få rätt på det   Hon är ju bara åtta månader och första gången vi gjorde en droppövning så tyckte hon bara det var otäckt och förstod inte riktigt varför hon skulle gå ut i skogen med en främmande tant, och jag tyckte 'faan vad hopplöst att hon blir så låg'  och 'allt är mitt fel, jag klarar inte upp det' osv....

Idag gjorde vi en ny likadan övning och det tyckte Gina var sååå roligt, det gick kanonbra   Vilken härlig hund jag har!  

Själva spårandet gick inte riktigt som jag tänkt mej, det är besvärligt med liggtider. Förra gången det regnade så låg spåret förlänge, idag släppte jag på för tidigt. Suck! Det är väl bara till och traggla vidare.

Se'n lydnaden då: fröken liten har ett ägandebegär, eller vad det heter. Trasan är hennes och den vill hon inte lämna ifrån sej! Hemma inomhus är det aldrig några problem, där kommer hon med trasan och buffar, men på appellplanen är det nananananana   Och jag vill att hon ska bjuda upp till kamp utomhus också, hur göööör man?